Varför?

Ja varför är min fråga...

Har precis läst senaste Svensk jakttidning, en hel del läsvärt denna gång men när det gäller inventering av älg saknas det en del. Flyginventering och spillningsinventering....usch och fy säger jag. Flyg kostar hur mycket som helst, spillingsinventering=massor av timmar obetalt i skogen, har en hel del annat att göra där i stället....... nej just det, varför? Varför får man ej använda åtelkamera och på det sättet lära känna sin egen älgstam, korten blir ju så pass bra att man kan känna igen olika individer. Med ett antal åtelkameror på ett jaktlags marker från låt oss säga juni och framåt och även under jakten på väl utvalda ställen skulle man få en bra bild över antalet älgar på markerna!

/Sven

Årets önskelista

Nytt år nya saker jag vill ha... här kommer en liten lista :-)

10 i  topp just nu
1:

Gärna USA modellen









2:

Åtelkamera med mms funktion!











3:

  HD "Helemt cam"








4:

  "Lätt" jaktsko/känga








5:

 "Springer" - Anordning för att kunna cykla lättare med sina hundar






6:

Pulsklocka: Förklaring kommer någon gång senare

 7:

      Ytterliggare en kamera....







8:

GPS mini tracker som komplement till astron










9:

kameror av alla dess slag är roliga. kan det bli en jaktfilm tro?






10:

     Ett litet kikarsikte: BUSHNELL 651832M 1.25-8x32






Ha en trevlig helg!

/Sven

Älg i industriområdet

Denna älgkalv rännde runt på Timrå industriområde onsdag den 23 januari.

Stefan Mikaelsson på Staffare AB fångade den på bild hos grannfirman.  Hoppas den hittar tillbaka till kon, för motorvägen ligger bara på andra sidan staketet.

/Stefan M

Toppjakt

Anlände vid 10.00 till vägkorset i Avasjö, snabbt på med snödräkter, bössor, ryggsäckar och skidor sedan iväg. Vi kunde snabbt konstatera att ingen av oss kunde påminna sig ett mer tungåkt skidföre. 60-70 cm rent puder, skidorna gick i botten på marken stordelen av tiden, vi fick turas om att spåra 50-75 meter var åt gången för att över huvud taget orka. Detta medförde att den ursprungliga planen att åka varsina spår för att på så sätt jaga av mer terräng inte gick att följa, utan det blev ett "lämmeltåg". Märkte också skillnad på att ha "riktiga" typ Tegsnässkidor eller farfars gamla ärvda träskidor, de sistnämda gick igenom betydligt oftare. Efter 2 km skogsbilväg passerade vi rågången och således kunde jakten börja. Vi svängde snabbt ut på ett vidsträckt myrsystem som gick längs vägens riktning, redan vid bilen hade vi -22 och vid myren signalerade kinderna att temperaturen sjunkit ytterligare.

Efter ca. 1 km siktade jag en tjäder i en topp, vår jaktvärd, Kurtan steg åt sidan och vinkade fram mig. Fågeln satt på "baksidan" den skogholme vi just befann oss vid, detta gjorde att avståndet var långt och för att hitta ett gläpp när jag kommit närmare så nödgades jag att röra mig sidledes. Detta tålde inte tjädern utan lyfte och försvann. Några kilometer till på myrarna sedan svängde vi upp på vägen igen, vid nästa vägkors tog vi höger uppför en backe. Åsen vid backens topp var beklädd med ståtliga frötallar med en täcke ungskog på 2-2,5 meter inunder. Halvvägs upp i backen tog vi vänster ut i ungskogen, Längst bort i änden på åsen, där ungskogen övergick i färskt hygge väntar stugan. Anfådda, frusna och sugna på fika noterade vi knappt att en orrflock lättade runtomkring oss. De träade i tallarna runt oss och en landade bara 75 meter från Janne. Kurtan signalerade åt honom att skjuta. Snabbt lade han an på en ungtall och skottet gick, orren flög fridfullt iväg, en trasig björkruska förklarade varför. Samma orre träade igen efter ett par hundra meter, nu var det min tur. Jag skidade närmare i våra bakspår och på ca 200m avstånd svängde jag av och fortsatte vinkelrätt mot orren. När jag befann mig på vad jag bedömde till 150m så började jag söka nåt skjutstöd, inga stenar, stubbar eller gropar att lägga ryggsäcken på för att kunna ligga ner. Alltför öppen terräng ned mot orren gjorde att jag valde att inte avancera ytterligare, utan lösningen blev att ta stöd på en ungtall. Dagens andra bomskott ekade över dalgången. Tur i oturen att det inte var långt kvar till stugan, efter att snabbt ha fått fyr i vedkaminen så kunde dagens första wisky dämpa jaktkamreternas gliringar och allt gick att skratta åt. Dagens hårda skidåkning och kalla väder gjorde att ingen ens var sugen på en eftermiddagssväng utan det blev till att elda, vila och tillreda middag.

Efter en god tjälköl, potatisgratäng och gott vin somnade vi alla tidigt.

Dagen efter vaknade vi före dagsljuset, vilket innebar en tidig start på jakten. 

Bara ett par hundra meter bakom stugan satt dagens första orre på ett hygge och väntade på oss. Förutsättningarna var i det närmaste ultimata, där var kuperat med dungar och klippblock att smyga bakom. De sista 50 metrarna fram till klippblocket som ustetts till skjutstöd vadade Janne i midjedjup snö. Väl framme valde han att pusta en stund för att inte upprepa gårdagens bomskott, när han nästa gång stack upp huvudet för att lägga an var orren redan borta...

Denna händelse gav oss dock goda förhoppningar om jaktlycka under dagen.

På andra sidan hygget fanns en väg, Janne fortsatte längs den uppför mot åsens topp medan Kurtan och jag svängde ut på en myr. I ändan på myren tog vi en väg, sedan ut på nästa myr. Myrarna var beklädda glest med stora tillplattade tallar, i sluttningarna runt myrarna stod yviga björkar, som gjort för att marken skulle drälla av de tjäder och orrflockar som trakten är känd för. Men ingen fågel fanns att skåda, vi återvände till stugan för att dela på en burk gulashsoppa. Vi städade ur stugan och påbörjade återtåget till bilen. Kurtan och Janne åkte en annan väg medan jag tog gårdagens spår mot den stora myr vi korsat dagen innan där vi stämt träff senare idag.

På nästan exakt samma ställe som igår lättade samma orrflock igen, nöjt noterade jag att en av orrarna slog fast i exakt samma tall där jag bommat igår. Revanshsugen skidade jag sakta mot gårdagens skottplats. Vips så lättade ett par orrar till, dessa träade till min lättnad bara halvvägs till den första orren, på ca 75 m håll, så jag hade bara att avancera 5-10m till närmsta ungtall för att lägga an. 6,5:an knallade till och tuppen dök i snön. Resten av flocken lyfte och seglade ner mot skogen vid åsens fot, dimman i dalgången gjorde att jag inte kunde se om dom träade. Jag startade GPS:en och noterade att där skulle finnas ett system mindre myrar i tjockskogen därnere. 

Jag gled nedför sluttningen mot myrarna, väl nere och utan hjälp av medlut så påmindes jag om gårdagens skidföre. Efter att ha korsat några av småmyrarna konstaterade jag att detta skulle bli som att söka en nål i en hörstack, jag visste ju inte om flocken överhuvudtaget landat eller än mindre på vilken av myrarna.

Efter många svettdroppar och en dryg timmes sökande i knädjup snö gav jag upp och sökte mig snabbaste vägen tillbaka till gårdagens skidlöpa. Nere på det stora myrsystemet kom vi alla nästan exakt samtidigt fram till mötesplatsen. De andra hade inte sett en enda fjäder på sitt håll. Turen tillbaka till bilen gick skidåkningen lätt i de frusna spåren, ingen fågel visade sig på hemvägen heller.

Kan kylan ha gjort att dessa i vanliga fall "fågelstinna" marker inte gav utdelning?

Tacksam för tips.

/Stefan M