Hej,
Var ett tag sedan nu, därmed dags att rapportera lite från älgjakten. Det går illa....
Vi har djur, en hel del men de vill bara inte passera pass skyttarna, tyvärr ställer min hund älg riktigt än heller. För någon vecka sedan hade vi 7st djur inne på vår såt och efter det har vi sett en hel del andra djur, bl.a. igår då vi såg både ko med tvillingkalv samt ko med kalv. Antagligen har vi alldels för många älgar kvar mot det vi bör ha.
För 3 veckor sedan lyckades jag också med konststycket att tappa min handenhet till astron. Trist värre, har drulle, så ny gps lär det bli men fastighetskartan med alla pass, kantarellställen, brunstgropar, grävlingsgryt m.m är svår att ersätta.
Nej inte deppa, tar nya tag nästa helg!
/Sven
Sundsvall Västra Jaktvårdskrets Blogg
söndag 20 november 2011
tisdag 8 november 2011
Varg
Nästan varje dag kikar vi jägare in på diverse jaktsidor. De senaste veckor har de inneburit en hel del läsande om hundar som blivit dödade av varg, inte roligt alls.
Vi jägare måste på ett bra sätt få veta vart vargarna befinner sig om inte vår frihet skall tas bort helt. Alltså att jaga med lös hund.
Att folk inte vill flytta till landsbygd i vargrevir är en annan nog så svår fråga att lösa och nog borde politiker och annat folk fatta att den situation vi just nu befinner oss i håller ej. Kretsar i Dalarna ställer ej upp längre, de går ej med på att söka efter trafik skadat vilt med de risker som deras hundar just nu utsätts för om de släpps lös. Vi här uppe även norr om Ljungan borde förså deras situation, men gör alla det?
Nu pratas det om utplantering av varg i trakterna av Hassela. Kul?
Men nu kanske det inte behövs, vargobservation har inrapporterats i kväll den 8 november i Sörlindsjö.
Har du sett något?
Kontakta vår rovdjurssamordnare!
Information hittar ni på vår hemsida.
Vi jägare måste på ett bra sätt få veta vart vargarna befinner sig om inte vår frihet skall tas bort helt. Alltså att jaga med lös hund.
Att folk inte vill flytta till landsbygd i vargrevir är en annan nog så svår fråga att lösa och nog borde politiker och annat folk fatta att den situation vi just nu befinner oss i håller ej. Kretsar i Dalarna ställer ej upp längre, de går ej med på att söka efter trafik skadat vilt med de risker som deras hundar just nu utsätts för om de släpps lös. Vi här uppe även norr om Ljungan borde förså deras situation, men gör alla det?
Nu pratas det om utplantering av varg i trakterna av Hassela. Kul?
Men nu kanske det inte behövs, vargobservation har inrapporterats i kväll den 8 november i Sörlindsjö.
Har du sett något?
Kontakta vår rovdjurssamordnare!
Information hittar ni på vår hemsida.
lördag 22 oktober 2011
Första älgen som hundförare
Grymt fin dag för jakt var det idag och inte blev den sämre med att man fick skjuta för sin hund :-)
Hade precis kommit till toppen av en ås och satt oss vid ett gamalt pass när Akilles drog iväg, ja kolla, se här och tittade på astron nu är det över 350m, borde vara älg väl? men så vid avståndet 5-600m norr om vår position så vände han. Jag tog upp telefonen och pratade med den andra hunföraren, sa att han fått upp något men verkar ha släppt det nu. Hann ej mer än att stoppa ner mobilen så hörde frugan några knäpp i skogen bakom oss, vart är Akilles frågade hon och jag pekade åt ett annat håll. Jäklar det kommer rakt på oss, jag hann kanppt få upp bössan så var de där, 15m, 30m och Pang, nej fan det blev svart i kikarsiktet, hade inte fällt upp locket. Fick nytt läge men ändå så svart i siktet men smällde av ett skott. Kändes inte helt toppen men fick ett läge till och då ramlade kalven på ca 50m avstånd. Älgarna kom i sken rakt på oss och Akilles var 100-150 efter så inga skall. Däremot kändes det väldigt nyttigt för honom att få dra och slita i älgen efter det att jag skjutet, speciellt då han varit något skotträdd tidigare.
Så satt man där, mitt uppe i såten bakom en nyröjning på ett pass som inte alls var det bästa att skjuta på men men.
Vår älgpulka passade väl till att få fram kalven även om det tog på våra ben rejält att dra fram den ca800m till väg.
I morgon får det gärna bli fler kalvar då vi nu enbart jagar det innan vi kan söka extra tilldelning.
Var dessutom min första älg som hundförare :-)
/Sven
Hade precis kommit till toppen av en ås och satt oss vid ett gamalt pass när Akilles drog iväg, ja kolla, se här och tittade på astron nu är det över 350m, borde vara älg väl? men så vid avståndet 5-600m norr om vår position så vände han. Jag tog upp telefonen och pratade med den andra hunföraren, sa att han fått upp något men verkar ha släppt det nu. Hann ej mer än att stoppa ner mobilen så hörde frugan några knäpp i skogen bakom oss, vart är Akilles frågade hon och jag pekade åt ett annat håll. Jäklar det kommer rakt på oss, jag hann kanppt få upp bössan så var de där, 15m, 30m och Pang, nej fan det blev svart i kikarsiktet, hade inte fällt upp locket. Fick nytt läge men ändå så svart i siktet men smällde av ett skott. Kändes inte helt toppen men fick ett läge till och då ramlade kalven på ca 50m avstånd. Älgarna kom i sken rakt på oss och Akilles var 100-150 efter så inga skall. Däremot kändes det väldigt nyttigt för honom att få dra och slita i älgen efter det att jag skjutet, speciellt då han varit något skotträdd tidigare.
Så satt man där, mitt uppe i såten bakom en nyröjning på ett pass som inte alls var det bästa att skjuta på men men.
Vår älgpulka passade väl till att få fram kalven även om det tog på våra ben rejält att dra fram den ca800m till väg.
I morgon får det gärna bli fler kalvar då vi nu enbart jagar det innan vi kan söka extra tilldelning.
Var dessutom min första älg som hundförare :-)
/Sven
onsdag 19 oktober 2011
Märklig dag i skogen
Vill rapportera om en märklig dag i skogen. Sön 15/10.
Vi skulle jaga "sörsidan", vi ha en snutt på några hundra hektar söder om Marmen. Vi körde in bakvägen på skogsbilvägen till telefonmasten. Hörde via radion att färska legor setts av passkyttarna på väg till passet. Donna hittade direkt älg i närheten av legorna, ett snabbt svep på vär mark sedan rakt ut till grannarna. På ett av våra pass i den östra kedjan sköts ko och kalv av Roger på pass tjugo, ännu ett djur sågs på grannpasset. Efter att ha väntat som jag kände allt för länge tog jag bilen för att med pejlens hjälp hitta och koppla Donna inne på grannmarken för att börja om innte på vårat. Hörde på radion att ännu en kalv skjutits på pass 7, en tjur hade sett på pass sex (farfars pass). Mycket älg igång idag.
Vid en åkerkant träffade jag på "Kjelle", en av jägarna jag känner på grannmarken, han var på promenad med sin fru och ett annat par. Vi diskuterade om var det vore lämpligt att vänta in gångståndet, precis här sa Kjelle. Jodå, vipps så kom både pinnoxe och hund över vägen och ut på lägden. Fan vad knepigt den springer sa vi i kör. Helt riktig, den rörde sig som om den vore berusad eller som "Bambi på hal is". Den raglade, vinglade och snubblade. Ska vi skjuta den frågade jag, ja helt klart sa Kjelle. Men innan jag hunnit fumla fram studsaren ur bilen och fått den till axeln hade ekipaget försvunnit bakom en hög ensilagebalar. Kanske lika bra, bäst att först kontakta jaktledarna i lagen runtomkring, för helt klart stod det inte rätt till med den älgen. Jag fick fritt fram att skjuta av berörda jaktlag. Flera gånger visade pejlen att älgen verkade svänga in i våran mark igen men kastade tillbaka ut igen. Jag gjorde mitt bästa för att komma i håll, men inte då. Efter vad som verkade en evighet tycktes oxe och hund slå av på takten och stå fast till och från vid Råberget. Riktningen var mot Tunbyn där jaktledaren givit löfte att skjuta. Jag gensköt med bilen så långt jag kunde och sprang den sista kilometern efter en gammal väg till ett älgpass som den verkar ha tagit sikte på. Flåsande trodde jag att jag skulle skrämma iväg lilloxen men snart kom den lunkade nedför ett litet hyggen med Donna skällande efter sig. Ett skott sedan stöp den fem meter från vägen. Via telefon gjordes upp att Tunbylaget skull få den, jag tog ur och återvände.
I bilen på väg tillbaka hörde jag på radion att det skjutits på ännu ett vuxet djur i vårat lag. Jag stannade på bilvägen vid ett strategiskt pass. Efter en tids väntan raporterade Jan- Åke att Tanja släppt och återvänt, jag ombads komma in med Donna. Hon släpptes vid blodspåret och stack iväg snabb som vinden, efter en kort stund hördes skall, enligt pejlen skulle hon snart korsa en väg på granmarken. Jag drog iväg med bilen för att komma i håll, vid korsningen mötte jag en jägare i grannlaget som jag språkade kort med, detta räckte för att ekipaget skulle hinna passera men också öka farten på grund av min närvaro. Efter en kvart eller så började hastigheten avta. Jag tog pass vid en vändplan och efter en kort stund kom en ko i makligt gångstång ut på vägen. Ett skott förkortade hennes lidande, Donna tittade på mig, sprang fram till älgen och började ragga och skälla omvartannat.
Räknade efter, vi hade alltså fått fem älgar denna dag, på en pytteliten mark där grannarna, också på små marker skjutit fem respektive fyra älgar. Snacka om älgtätt!.
Senare på kvällen uppsökte jag Putte vid Tunbyns slaktbod, dom hade flått den "vingliga" lilloxen och han pekade på en groteskt förvuxen muskel på ena sida ryggraden, på andra sidan var muskeln normal. På "insidan" satt två kotor bredvid varandra!!! Jag frågade en veterinär som är med i deras lag och den kunnat springa i detta skick.
"Ja uppenbarligen", svarade han.
En sån "actiondag" det blev.
Stefan Mikaelsson
Vi skulle jaga "sörsidan", vi ha en snutt på några hundra hektar söder om Marmen. Vi körde in bakvägen på skogsbilvägen till telefonmasten. Hörde via radion att färska legor setts av passkyttarna på väg till passet. Donna hittade direkt älg i närheten av legorna, ett snabbt svep på vär mark sedan rakt ut till grannarna. På ett av våra pass i den östra kedjan sköts ko och kalv av Roger på pass tjugo, ännu ett djur sågs på grannpasset. Efter att ha väntat som jag kände allt för länge tog jag bilen för att med pejlens hjälp hitta och koppla Donna inne på grannmarken för att börja om innte på vårat. Hörde på radion att ännu en kalv skjutits på pass 7, en tjur hade sett på pass sex (farfars pass). Mycket älg igång idag.
Vid en åkerkant träffade jag på "Kjelle", en av jägarna jag känner på grannmarken, han var på promenad med sin fru och ett annat par. Vi diskuterade om var det vore lämpligt att vänta in gångståndet, precis här sa Kjelle. Jodå, vipps så kom både pinnoxe och hund över vägen och ut på lägden. Fan vad knepigt den springer sa vi i kör. Helt riktig, den rörde sig som om den vore berusad eller som "Bambi på hal is". Den raglade, vinglade och snubblade. Ska vi skjuta den frågade jag, ja helt klart sa Kjelle. Men innan jag hunnit fumla fram studsaren ur bilen och fått den till axeln hade ekipaget försvunnit bakom en hög ensilagebalar. Kanske lika bra, bäst att först kontakta jaktledarna i lagen runtomkring, för helt klart stod det inte rätt till med den älgen. Jag fick fritt fram att skjuta av berörda jaktlag. Flera gånger visade pejlen att älgen verkade svänga in i våran mark igen men kastade tillbaka ut igen. Jag gjorde mitt bästa för att komma i håll, men inte då. Efter vad som verkade en evighet tycktes oxe och hund slå av på takten och stå fast till och från vid Råberget. Riktningen var mot Tunbyn där jaktledaren givit löfte att skjuta. Jag gensköt med bilen så långt jag kunde och sprang den sista kilometern efter en gammal väg till ett älgpass som den verkar ha tagit sikte på. Flåsande trodde jag att jag skulle skrämma iväg lilloxen men snart kom den lunkade nedför ett litet hyggen med Donna skällande efter sig. Ett skott sedan stöp den fem meter från vägen. Via telefon gjordes upp att Tunbylaget skull få den, jag tog ur och återvände.
I bilen på väg tillbaka hörde jag på radion att det skjutits på ännu ett vuxet djur i vårat lag. Jag stannade på bilvägen vid ett strategiskt pass. Efter en tids väntan raporterade Jan- Åke att Tanja släppt och återvänt, jag ombads komma in med Donna. Hon släpptes vid blodspåret och stack iväg snabb som vinden, efter en kort stund hördes skall, enligt pejlen skulle hon snart korsa en väg på granmarken. Jag drog iväg med bilen för att komma i håll, vid korsningen mötte jag en jägare i grannlaget som jag språkade kort med, detta räckte för att ekipaget skulle hinna passera men också öka farten på grund av min närvaro. Efter en kvart eller så började hastigheten avta. Jag tog pass vid en vändplan och efter en kort stund kom en ko i makligt gångstång ut på vägen. Ett skott förkortade hennes lidande, Donna tittade på mig, sprang fram till älgen och började ragga och skälla omvartannat.
Räknade efter, vi hade alltså fått fem älgar denna dag, på en pytteliten mark där grannarna, också på små marker skjutit fem respektive fyra älgar. Snacka om älgtätt!.
Senare på kvällen uppsökte jag Putte vid Tunbyns slaktbod, dom hade flått den "vingliga" lilloxen och han pekade på en groteskt förvuxen muskel på ena sida ryggraden, på andra sidan var muskeln normal. På "insidan" satt två kotor bredvid varandra!!! Jag frågade en veterinär som är med i deras lag och den kunnat springa i detta skick.
"Ja uppenbarligen", svarade han.
En sån "actiondag" det blev.
Stefan Mikaelsson
tisdag 18 oktober 2011
Lör 15okt/Stefan M
Efter att ha fått parekera "gammtiken" Rain efter skadan på måndag tyckte jag idag att hon var fri från hälta och beslöt att låta henne prova idag igen.
Jan- Åke började i Vivsta och jag vid minkfarmen i Borgen. Ganska snart ekade Tanjas skall i Svartdalen så jag försökte snabba mig iväg för att inte störa hennes arbete. Raina stack nåt hundratal meter norrut, skällde ett par skall och sedan tvärt österut i riktning mot Tanjas upptagsplats. Hon svängde söderut i samma bergsskreva som Tanja för att till slut hamna och skälla på exakt samma plats som Tanja.
En "bortparkerad" kalv som ville tillbaka till kon eller följde hon nåt annat spår och korsade drevlöpan hon växlade in på???
Hur som helst är det jävligt imponerande att höra två hundar skälla på älg tillsammans, det har hänt oss förr och det är som värsta operan.
Per radio gjorde vi upp att Janke skulle smyga då han redan var nära och jag skulle passa. Jag satte mig på den nya husgrunden som satts upp för att ersätta det gamla huset som brann i vintras. Tamejfan. älgspår ända fram till betongplattan! Efter en bra stund hörde jag Jan- Åke säga på radion att det var som att smyga i ett knäckebrödpaket och att älgarna gått loss. Snart kom ko och kalv ut på lägden där den gamla minkfarmen stått. Stark sol i ögonen men jag såg klart när kalven vände bredsidan till, bogen i kikaren och jag tröck av i samma ögonblick som kon blev varse mig och kastade. Kalven försvann och jag hade en bestämd känsla att skottet gick precis när den vänt på sig och det andra skottet gick av bara farten. Då kommer Kjell- Ove ut ur uthuset och undrade storögt vad som stod på. "Är du träffad" undrade han, jag märkte först då att jag blödde ur ett sår på näsan som kikarsiktets plastlock orsakat. Jag fick ett plåster och rapporterade i radion att kalven troligen var träffad i "arslet" och skyndade mig längs bilvägen genom Svartdalen, för att genskjuta dem innan dom korsade och försvann norrut. Troligen hörde dom mina kängors dunkande på den frusna vägen och kastade österut, ut på hällkanten ovanför min fars hus. Där stannade kalven i ett buskage med Raina skällande på sig, Tanja fortsatte med kon. Janke ropade att han var nära och kunde komma i läge att skjuta, men hann inte fram innan kalven satte av efter kon. Fullt gångstånd mellan Torberget och Vivstaberget sedan söderut över vändplan vid Vinddalen och ner till Borgens Jarla. Över gränsen och in på Svanängs masker, en tur mot Sågberget och sedan öven skogsbilvägen mot Högeråsen, där släppte Tanja och återvände till husse. Raina fortsatte mot Gammelbodmyran och fick fast stånd på kanten till en bäckravin. Vi flyttade passkyttar längs rågången och fick tillåtelse att gå in och om den var konstaterat skadad skjuta den på grannmarken. Vid ansmygningen kom jag så pass nära att jag kunde se att de lagt sig, men inte vilken som var vilken och absolut inte huruvida någon av dem var skadad. Jag flyttade mig någon meter för att se bättre och stötte en flock småfåglar som i sin tur fick älgarna att lägga benen på ryggen. Blod i legan kunde till slut fastställa att kolven var träffad. Detta rapporterades till laget som efter flera timmars hundskall redan satt på helspänn. Älgarna gick söderut i riktning längs rån, jag följde efter ett par hundra meter innanför, för att hindra att de gick djupare i i grannmarken. Så småningom svände de västerut mot vår rågång, men på något konstigt sätt tycktes de veta var den och våra passare var och undvek skickligt att bli skjutna. Jag kunde efter ansmygning skymta dem i den tjocka granskogen men inget skottillfälle gavs. Efter lite "buktande" vid foten av Högeråsen började de gå söderut igen, jag följde för att om möljigt "trycka" dem in på vårat. Efter några försök att bryta sig igenom till grannmarken bestämde sig kon för att försöka åt andra hållet och stack västerut en sväng. Att kalven var skadad märktes på hastigheten och att rusherna var väldigt korta, inte svårt att följa dem alls.
Utplacerade passkyttar på ordinarie pass och på lägdorna vid Långbrickan undveks med spöklik precision. Inne på den täta granplanteringen på Borgens Jarla blev det återigen stopp, vilket gav mig tid att hinna ikapp längs vägen bredvid. När de svängde mot den viltövergång på vägen som jag väl kände till hade jag hunnit hämta andan och kunde lungt lägga an och pricka kalven mitt i bogen. Den föll mitt på vägen, kon försvann och Raina kastade sig över kalven och började riva ragg och knapra på tungan, något som hon till passkyttarnas stora förtret gillar starkt.
Kalvens lidande var avslutat, men tyvärr förvärrades Rainas skada och hon verkar ha jagat klart för i år. Kanske för alltid
Stefan Mikaelsson
Jan- Åke började i Vivsta och jag vid minkfarmen i Borgen. Ganska snart ekade Tanjas skall i Svartdalen så jag försökte snabba mig iväg för att inte störa hennes arbete. Raina stack nåt hundratal meter norrut, skällde ett par skall och sedan tvärt österut i riktning mot Tanjas upptagsplats. Hon svängde söderut i samma bergsskreva som Tanja för att till slut hamna och skälla på exakt samma plats som Tanja.
En "bortparkerad" kalv som ville tillbaka till kon eller följde hon nåt annat spår och korsade drevlöpan hon växlade in på???
Hur som helst är det jävligt imponerande att höra två hundar skälla på älg tillsammans, det har hänt oss förr och det är som värsta operan.
Per radio gjorde vi upp att Janke skulle smyga då han redan var nära och jag skulle passa. Jag satte mig på den nya husgrunden som satts upp för att ersätta det gamla huset som brann i vintras. Tamejfan. älgspår ända fram till betongplattan! Efter en bra stund hörde jag Jan- Åke säga på radion att det var som att smyga i ett knäckebrödpaket och att älgarna gått loss. Snart kom ko och kalv ut på lägden där den gamla minkfarmen stått. Stark sol i ögonen men jag såg klart när kalven vände bredsidan till, bogen i kikaren och jag tröck av i samma ögonblick som kon blev varse mig och kastade. Kalven försvann och jag hade en bestämd känsla att skottet gick precis när den vänt på sig och det andra skottet gick av bara farten. Då kommer Kjell- Ove ut ur uthuset och undrade storögt vad som stod på. "Är du träffad" undrade han, jag märkte först då att jag blödde ur ett sår på näsan som kikarsiktets plastlock orsakat. Jag fick ett plåster och rapporterade i radion att kalven troligen var träffad i "arslet" och skyndade mig längs bilvägen genom Svartdalen, för att genskjuta dem innan dom korsade och försvann norrut. Troligen hörde dom mina kängors dunkande på den frusna vägen och kastade österut, ut på hällkanten ovanför min fars hus. Där stannade kalven i ett buskage med Raina skällande på sig, Tanja fortsatte med kon. Janke ropade att han var nära och kunde komma i läge att skjuta, men hann inte fram innan kalven satte av efter kon. Fullt gångstånd mellan Torberget och Vivstaberget sedan söderut över vändplan vid Vinddalen och ner till Borgens Jarla. Över gränsen och in på Svanängs masker, en tur mot Sågberget och sedan öven skogsbilvägen mot Högeråsen, där släppte Tanja och återvände till husse. Raina fortsatte mot Gammelbodmyran och fick fast stånd på kanten till en bäckravin. Vi flyttade passkyttar längs rågången och fick tillåtelse att gå in och om den var konstaterat skadad skjuta den på grannmarken. Vid ansmygningen kom jag så pass nära att jag kunde se att de lagt sig, men inte vilken som var vilken och absolut inte huruvida någon av dem var skadad. Jag flyttade mig någon meter för att se bättre och stötte en flock småfåglar som i sin tur fick älgarna att lägga benen på ryggen. Blod i legan kunde till slut fastställa att kolven var träffad. Detta rapporterades till laget som efter flera timmars hundskall redan satt på helspänn. Älgarna gick söderut i riktning längs rån, jag följde efter ett par hundra meter innanför, för att hindra att de gick djupare i i grannmarken. Så småningom svände de västerut mot vår rågång, men på något konstigt sätt tycktes de veta var den och våra passare var och undvek skickligt att bli skjutna. Jag kunde efter ansmygning skymta dem i den tjocka granskogen men inget skottillfälle gavs. Efter lite "buktande" vid foten av Högeråsen började de gå söderut igen, jag följde för att om möljigt "trycka" dem in på vårat. Efter några försök att bryta sig igenom till grannmarken bestämde sig kon för att försöka åt andra hållet och stack västerut en sväng. Att kalven var skadad märktes på hastigheten och att rusherna var väldigt korta, inte svårt att följa dem alls.
Utplacerade passkyttar på ordinarie pass och på lägdorna vid Långbrickan undveks med spöklik precision. Inne på den täta granplanteringen på Borgens Jarla blev det återigen stopp, vilket gav mig tid att hinna ikapp längs vägen bredvid. När de svängde mot den viltövergång på vägen som jag väl kände till hade jag hunnit hämta andan och kunde lungt lägga an och pricka kalven mitt i bogen. Den föll mitt på vägen, kon försvann och Raina kastade sig över kalven och började riva ragg och knapra på tungan, något som hon till passkyttarnas stora förtret gillar starkt.
Kalvens lidande var avslutat, men tyvärr förvärrades Rainas skada och hon verkar ha jagat klart för i år. Kanske för alltid
Stefan Mikaelsson
söndag 16 oktober 2011
Ståndskall
Ståndskall är trevligt att höra, det tycker både jag och övriga jaktlaget. Vi är inte bortskämda med ståndskall var och varannan dag men idag hände det. Min hund Akilles ställde älg i upptaget. Vi hade precis tagit oss uppför den värsta stigningen på berget och vi satte oss ned för att pusta ut någon minut då Akilles skällde. 140m enligt Astron, visste att det var snabba ryck som gällde nu då det ej skjutits på stånd för honom och han har visat tendenser på att lämna djuren efter en stund. Vi närmade oss rätt fort men tyvärr "blinkade" Akilles, kom till oss men han gick dock tillbaka direkt när han kikar vart vi var. Men när han blinkar så blir tiden för ansmygningen mot djuren långsammare då han ju ej står och skäller då. Vid 60m avstånd och 3e blinkning blev det tyvärr sken på älgarna. Såg direkt på pejlen att det snart borde eka i berget, dock kom det ej något skott. Djuren med Akilles bakom drog iväg norrut och ut mot en ledningsgata där passkyttar var placerade. En ko sprang över med skyttarna där kunde ej skjuta. Akilles vek av innan ledningen troligtvis med en kviga eller ko även det. Efter att ha gått paralellelt med passkyttarna en stund lämnade han djuret och tog sig tillbaka till oss som var bra långt ned i berget (ca 700m söder). Vi fortsatte norrut uppför berget och Akilles hittade kvigan igen och drev den österut tyvärr utom synhåll för passkyttarna.
Nej det blev inget skjutet, men skoj är det med ståndskall, tycker ví som ägare (jag och frugan) och även de i jaktlaget som kunde sitta och lyssna på det idag där ute i skogarna denna underbart vackra höstdag.
Nya tag imorgon
/Sven
Nej det blev inget skjutet, men skoj är det med ståndskall, tycker ví som ägare (jag och frugan) och även de i jaktlaget som kunde sitta och lyssna på det idag där ute i skogarna denna underbart vackra höstdag.
Nya tag imorgon
/Sven
onsdag 12 oktober 2011
Oktoberjakten 2011, första dagen
Efter påtryckningar från Broder Sven känner jag mig manad att skriva några rader i bloggen.
På nåt konstigt sätt har man mer tid och inspiration att skriva om jakt under "icke jakttid", kanske beroende på att man då inte jagar utan då har mer tid att "fundera och fantisera". Vilket kan resultera i skönmålade beskrivningar av de små jaktupplevelser man ändå får eller haft tidigare.
Septemberjakten I västjämtland och östjämtland är förrutom utanför kretsens område även lite väl längesen för att blogga om. Oktoberjakten däremot började som bekant igår. För mitt "hemmalag" d.v.s. jaktlaget Hornet i Vivsta-Målsta-Bergom, i Tuna innebär det jaktpremiär. Av olika orsaker har vi i ganska många år valt att skippa september och bara jaga i oktober.
Första dagen träffades vi som vanlig vid vindskyddet i Horsdalen, kaffepannan stod på elden och gamla tiders jakthistorier rullades upp igen, gamla minnen blandades med nya från dem som redan hunnit jaga på andra håll. Traditionsenligt gick första stöten på Fulberget med start klockan 8. 5 över small det hos Ingvar på pass 3 vid Olles "fritidspensionat", en "stänk- älg" som gick undan efter skottet. Jag gick dit med hunden för att undersöka var den tagit vägen, när jag kom fram fann jag både Ingvar och älgen bara 15 meter in från hyggeskanten. Efter urtagning och kaffe gick jag vidare dit jag egentligen borde startat. Fick via radion information som jag tidigare missat, Hasse hade siktat ett djur vid pass 11, på "trädgårdsmästarns storhygge". Den hade tagit riktning mot gamla slyhyggena(numera gallringar) vid Långsjön. Jag gick dit och mycket riktigt kom snart ett upptag, älgen skenade genom Fulberget rakt norrut och skymtade förbi pass 66, 9 och 10 ut ur såten. Hunden släppte ganska snabbt. Kanske den i augusti skadade tassen inte skulle hålla ändå, dessutom hade hon ju inte motionerat sedan dess heller. Men som konvalecent blir det ju så, "hellre en otränad hund än en trasig" hade jag resonerat. Hunden kom tillbaka och efter en kort stund "knakade" en till älg iväg från nästan samma plats, bara 30- 40 meter från mig och enligt pejlen var hunden efter. En kort stund senare small ett skott hos Bertil på "Bo Engströms norrskifte" vid Långsjön, efter ännu ett skott raporterades att en oxe fallit. Även denna gång släppte hunden väl tidigt.
Älgarna forslades fram och lastade på bilar, hela laget träffades vid vindskyddet igen, mat grillades, värmdes och stektes över elden och skyttarna berättade om och om igen sina
historier, kanske blev de bättre och bättre...
Jag släppte ut hundarna ur bilen, jodå en kraftig hälta bekräftade att "gammtiken" var ute ur spelet för obestämt tid framåt. Veterinären i augusti sade, låt henne vila till oktoberjakten, om hon inte haltar då så provjaga, funkar det inte så kom in igen.
Då vet man vad som väntar nu då, veternärbesök med eventuell operation och konvalecens .
Nåja, man har ju en till som tur är.
Nytt släpp, Bergomsskogen, Jan- åke började vid småmyrarna, jag började vid "Bussen".
Olles söner hade haft en buss parkerad på en P- ficka ovanför byn. Den var tänkt att bli campingbuss men fick till slut åka bärgare därifrån, efter sig lämnade den ett lämpligt namn på en annars namnlös P- ficka.
Jag gick förbi Olle Perssons numera nedruttnade lada och Scoutstugan. Inget spännande alls ännu. Jag fortsatte till kullen bakom gamla NTO lokalen. Edvard siktade en "ko" vid småmyrarna med Jan- Åkes Tanja efter sig, några minuter senare small ett skott, så nära att jag trodde det var jag själv som sköt. Åke rapporterade via radion att han skjutit på nya passet nedanför hans egen stuga. En "ko" som gått undan, något senare hade Tanja kommit efter, Jan- Åke ännu lite senare. Jodå, där låg en älg, minst 200 meter från skottplatsen men knalldöd. Visserligen bara 4 taggar men ändå bland de största hornen jag nånsin sett på en "ko". Vissa uppmandes uppsöka optiker....
Gemensam flåning och avslut. En lyckad första dag.
/Stefan Mikaelsson
På nåt konstigt sätt har man mer tid och inspiration att skriva om jakt under "icke jakttid", kanske beroende på att man då inte jagar utan då har mer tid att "fundera och fantisera". Vilket kan resultera i skönmålade beskrivningar av de små jaktupplevelser man ändå får eller haft tidigare.
Septemberjakten I västjämtland och östjämtland är förrutom utanför kretsens område även lite väl längesen för att blogga om. Oktoberjakten däremot började som bekant igår. För mitt "hemmalag" d.v.s. jaktlaget Hornet i Vivsta-Målsta-Bergom, i Tuna innebär det jaktpremiär. Av olika orsaker har vi i ganska många år valt att skippa september och bara jaga i oktober.
Första dagen träffades vi som vanlig vid vindskyddet i Horsdalen, kaffepannan stod på elden och gamla tiders jakthistorier rullades upp igen, gamla minnen blandades med nya från dem som redan hunnit jaga på andra håll. Traditionsenligt gick första stöten på Fulberget med start klockan 8. 5 över small det hos Ingvar på pass 3 vid Olles "fritidspensionat", en "stänk- älg" som gick undan efter skottet. Jag gick dit med hunden för att undersöka var den tagit vägen, när jag kom fram fann jag både Ingvar och älgen bara 15 meter in från hyggeskanten. Efter urtagning och kaffe gick jag vidare dit jag egentligen borde startat. Fick via radion information som jag tidigare missat, Hasse hade siktat ett djur vid pass 11, på "trädgårdsmästarns storhygge". Den hade tagit riktning mot gamla slyhyggena(numera gallringar) vid Långsjön. Jag gick dit och mycket riktigt kom snart ett upptag, älgen skenade genom Fulberget rakt norrut och skymtade förbi pass 66, 9 och 10 ut ur såten. Hunden släppte ganska snabbt. Kanske den i augusti skadade tassen inte skulle hålla ändå, dessutom hade hon ju inte motionerat sedan dess heller. Men som konvalecent blir det ju så, "hellre en otränad hund än en trasig" hade jag resonerat. Hunden kom tillbaka och efter en kort stund "knakade" en till älg iväg från nästan samma plats, bara 30- 40 meter från mig och enligt pejlen var hunden efter. En kort stund senare small ett skott hos Bertil på "Bo Engströms norrskifte" vid Långsjön, efter ännu ett skott raporterades att en oxe fallit. Även denna gång släppte hunden väl tidigt.
Älgarna forslades fram och lastade på bilar, hela laget träffades vid vindskyddet igen, mat grillades, värmdes och stektes över elden och skyttarna berättade om och om igen sina
historier, kanske blev de bättre och bättre...
Jag släppte ut hundarna ur bilen, jodå en kraftig hälta bekräftade att "gammtiken" var ute ur spelet för obestämt tid framåt. Veterinären i augusti sade, låt henne vila till oktoberjakten, om hon inte haltar då så provjaga, funkar det inte så kom in igen.
Då vet man vad som väntar nu då, veternärbesök med eventuell operation och konvalecens .
Nåja, man har ju en till som tur är.
Nytt släpp, Bergomsskogen, Jan- åke började vid småmyrarna, jag började vid "Bussen".
Olles söner hade haft en buss parkerad på en P- ficka ovanför byn. Den var tänkt att bli campingbuss men fick till slut åka bärgare därifrån, efter sig lämnade den ett lämpligt namn på en annars namnlös P- ficka.
Jag gick förbi Olle Perssons numera nedruttnade lada och Scoutstugan. Inget spännande alls ännu. Jag fortsatte till kullen bakom gamla NTO lokalen. Edvard siktade en "ko" vid småmyrarna med Jan- Åkes Tanja efter sig, några minuter senare small ett skott, så nära att jag trodde det var jag själv som sköt. Åke rapporterade via radion att han skjutit på nya passet nedanför hans egen stuga. En "ko" som gått undan, något senare hade Tanja kommit efter, Jan- Åke ännu lite senare. Jodå, där låg en älg, minst 200 meter från skottplatsen men knalldöd. Visserligen bara 4 taggar men ändå bland de största hornen jag nånsin sett på en "ko". Vissa uppmandes uppsöka optiker....
Gemensam flåning och avslut. En lyckad första dag.
/Stefan Mikaelsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)