Efter att ha fått parekera "gammtiken" Rain efter skadan på måndag tyckte jag idag att hon var fri från hälta och beslöt att låta henne prova idag igen.
Jan- Åke började i Vivsta och jag vid minkfarmen i Borgen. Ganska snart ekade Tanjas skall i Svartdalen så jag försökte snabba mig iväg för att inte störa hennes arbete. Raina stack nåt hundratal meter norrut, skällde ett par skall och sedan tvärt österut i riktning mot Tanjas upptagsplats. Hon svängde söderut i samma bergsskreva som Tanja för att till slut hamna och skälla på exakt samma plats som Tanja.
En "bortparkerad" kalv som ville tillbaka till kon eller följde hon nåt annat spår och korsade drevlöpan hon växlade in på???
Hur som helst är det jävligt imponerande att höra två hundar skälla på älg tillsammans, det har hänt oss förr och det är som värsta operan.
Per radio gjorde vi upp att Janke skulle smyga då han redan var nära och jag skulle passa. Jag satte mig på den nya husgrunden som satts upp för att ersätta det gamla huset som brann i vintras. Tamejfan. älgspår ända fram till betongplattan! Efter en bra stund hörde jag Jan- Åke säga på radion att det var som att smyga i ett knäckebrödpaket och att älgarna gått loss. Snart kom ko och kalv ut på lägden där den gamla minkfarmen stått. Stark sol i ögonen men jag såg klart när kalven vände bredsidan till, bogen i kikaren och jag tröck av i samma ögonblick som kon blev varse mig och kastade. Kalven försvann och jag hade en bestämd känsla att skottet gick precis när den vänt på sig och det andra skottet gick av bara farten. Då kommer Kjell- Ove ut ur uthuset och undrade storögt vad som stod på. "Är du träffad" undrade han, jag märkte först då att jag blödde ur ett sår på näsan som kikarsiktets plastlock orsakat. Jag fick ett plåster och rapporterade i radion att kalven troligen var träffad i "arslet" och skyndade mig längs bilvägen genom Svartdalen, för att genskjuta dem innan dom korsade och försvann norrut. Troligen hörde dom mina kängors dunkande på den frusna vägen och kastade österut, ut på hällkanten ovanför min fars hus. Där stannade kalven i ett buskage med Raina skällande på sig, Tanja fortsatte med kon. Janke ropade att han var nära och kunde komma i läge att skjuta, men hann inte fram innan kalven satte av efter kon. Fullt gångstånd mellan Torberget och Vivstaberget sedan söderut över vändplan vid Vinddalen och ner till Borgens Jarla. Över gränsen och in på Svanängs masker, en tur mot Sågberget och sedan öven skogsbilvägen mot Högeråsen, där släppte Tanja och återvände till husse. Raina fortsatte mot Gammelbodmyran och fick fast stånd på kanten till en bäckravin. Vi flyttade passkyttar längs rågången och fick tillåtelse att gå in och om den var konstaterat skadad skjuta den på grannmarken. Vid ansmygningen kom jag så pass nära att jag kunde se att de lagt sig, men inte vilken som var vilken och absolut inte huruvida någon av dem var skadad. Jag flyttade mig någon meter för att se bättre och stötte en flock småfåglar som i sin tur fick älgarna att lägga benen på ryggen. Blod i legan kunde till slut fastställa att kolven var träffad. Detta rapporterades till laget som efter flera timmars hundskall redan satt på helspänn. Älgarna gick söderut i riktning längs rån, jag följde efter ett par hundra meter innanför, för att hindra att de gick djupare i i grannmarken. Så småningom svände de västerut mot vår rågång, men på något konstigt sätt tycktes de veta var den och våra passare var och undvek skickligt att bli skjutna. Jag kunde efter ansmygning skymta dem i den tjocka granskogen men inget skottillfälle gavs. Efter lite "buktande" vid foten av Högeråsen började de gå söderut igen, jag följde för att om möljigt "trycka" dem in på vårat. Efter några försök att bryta sig igenom till grannmarken bestämde sig kon för att försöka åt andra hållet och stack västerut en sväng. Att kalven var skadad märktes på hastigheten och att rusherna var väldigt korta, inte svårt att följa dem alls.
Utplacerade passkyttar på ordinarie pass och på lägdorna vid Långbrickan undveks med spöklik precision. Inne på den täta granplanteringen på Borgens Jarla blev det återigen stopp, vilket gav mig tid att hinna ikapp längs vägen bredvid. När de svängde mot den viltövergång på vägen som jag väl kände till hade jag hunnit hämta andan och kunde lungt lägga an och pricka kalven mitt i bogen. Den föll mitt på vägen, kon försvann och Raina kastade sig över kalven och började riva ragg och knapra på tungan, något som hon till passkyttarnas stora förtret gillar starkt.
Kalvens lidande var avslutat, men tyvärr förvärrades Rainas skada och hon verkar ha jagat klart för i år. Kanske för alltid
Stefan Mikaelsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar